1.1 Självförakt, förnekelse och dekadens

Lars vaknar stillsamt upp på måndagen, det blev inte många timmars sömn men de få timmarna vart åtminstone, om inget annat, goda timmar. Sängen lockar fortfarande med en inbjudande värme olikt något annat och om han där och då kunnat stanna tiden hade han inte tvekat.
Det blev en sen natt av nitiskt planerande men allt står nu klart, så klart som stjärnorna på himlavalvet.
Det är lilla julafton och anteckningarna på bordet ligger kvar likt en jullista av förhoppningar från ett ungt barns drömmar. 

Lars går fram till sin gamla radio och flyttar den lilla piggen till knapp från OFF till ON; som ett konstant brus av misär studsar FM kanalernas ljudvågor i detta fallet från Sveriges Radio P1 runt i Lars bonad och agerar eko åt aktuellt och rapport. Det är inte konstigt att man sjunker in i djupare depression när man blir bombarderad av eländet som är vår last – livet.
Kaffekokaren står laddad med skånerost, det passar bra med det mjuka vattnet från Sjöbysjön, nästan lika bra som från Bolmen men bara nästan; han öppnar kylen men möts av en noterbart utdaterad mjölk så han får nöja sig med en slät kopp.
Snön faller fortfarande över samhället Kramfors och utsikten utanför Lars fönster för tankarna till en julkupol man kan köpa på hembygdsgården, sånt där krimskrams som står vid gubba godiset och den hemgjorda apelsin & timjan-marmeladen. Väl vid bordet ställer han ner sitt kaffe och drar till sig sin sista skriftelse. 

”Jag ska allt röra till det riktigt rejält för de små liven, kanske man till och med blir ett praktexempel i en matris på akademikernas födelseplats.” tänker han och ler. 

Avskedsbrevet till livet är som ett virrvarr av tankar om världen som svek honom, om en värld som gick vidare när hand stod still, och det är fyllt med betydligt fler frågor än där finns svar. 


Det är ett brustet, om något kanske brutet landskap som växer sig fram och tar formen av livlös betong vars ärgade armeringsjärn reser sig mot skyn likt lik i en kontinuerlig massgrav från en svunnen tid; stumma röster, kvävda skrik, dåets mardröm nu endast penseldrag på den lata konstnärens målarduk vars professionella slarvighet genomsyrar dennes dolda geni där icke något val vara förgäves.
I fjärran, vid början & vid resans slut syns endast en till synes askgrå himmel som smälter samman med en horisont av bly, distansen känns tidlös om inget annat – sömlös.
Det är en uppenbart förvrängd syn, denna gång ej förskönad; som att det monokroma filtret väljer att återspegla den inre värld vi glömde och långsamt börjar den konstruera ett ting som reflekterar allt visavi den överblivna sinnesstämningen som förtrycktes och varpå vi sjönk ner i avgrunden av hopplöshet och insikten i att vi alla borde (för)säkra våra egna slut.
När livet vårt börjar gro så infaller ej sällan förtvivlan över att vi ej är tillräckligt resoluta i våra måsten och parallellt med detta uppstår insikten i att vi ej är i kontroll. Icke målmedvetna skal, icke ännu födda men redan äro vi endast fyllda av andras mening och reson, vår slutdestination förutbestämd, våra val och syften förevigat svärtade av en döende generations envishet.
I en skenbart säker och rättvis värld, där de maktlystna har oinskränkt kontroll över invånarna och äger viljan av dess boskap så konstituerar vi noll. När de första tecknen uppenbarade sig att en singularitet var oundviklig så jublade en del av oss.
Men när mörkret väl inföll och öppna ögon förblev ögon-grå så sjönk hoppet om verkligheten ihop till sitt ursprungliga, något tragiska initialläge där glädjen blev panik, hoppfullhet till förtvivlan och ordning blev till kaos. 

Ignorans födde bitterhet, födde förakt, födde fientlighet och hat.
I slutändan så spelar ingenting roll precis så som det ändå alltid varit.
Vi var trots allt inte de omnipotenta varelser vi utgav oss för att vara. 

Som de fallande stjärnorna vars ljus släckte vårt släkte och färgade allt färglöst ligger nu ruinerna av en gammal värld i lågor återigen; under bråtet lever nu de sista miljonerna sina uträknade år.
Strax utom räckhåll, strax utanför mitt synfält står de som i en hägring.. Omfamnade i ett skal av metall, enorma och livlösa ting i mitten av ett konstant dis av grånat dunkel, ständigt föränderligt men skrämmande likt de tomma höljen som var deras tillgjorda förfäder.
Försjunkna i sina egna helveten, deras utmärglade ansikten ger knappast ett intryck av tro eller hopp.
Inkapslade i en egocentrisk bubbla där det externa aldrig har och aldrig kommer bry sig; bortglömda, aldrig saknade. 

Sen gick världen under. 

En dysforisk symfoni av samspelt disharmoni (så sjuk ironi) där omvälvd social samrörelse gav upphov till ett kaotiskt uppspel av förnuftsvidrig om inget annat paradoxalt banal sedeskildring av den realitet vi således levde i. Ur askan av den förkolnade tron föddes inget, endast kvarstod ett knapphändigt referat till den moraliskt förkastliga livsfilosofi vi en gång hade.
Oåterkalleliga beslut som spädde på det som satts i rullning som slutligen ledde till förintelsen av mänskligheten.
Vi försökte hitta tröst i det obetydelsefulla, i det ständigt föränderliga nuet; för det som är nu kommer förevigat att vara vi.

Irreversibla.

Annihilistiska.

Avliva de icke medvetna. Omedvetenhet, okunskap och ovilja minskar förståelsen av det negativa och får den att frodas för att slutligen utvecklas till sin ultimata icke existens.
Efter att ha uppnått nihilistiskt nirvana finns där inget slut på det elände som komma skall.  

Planlöst flanerar jag nu genom vitt, svart och grått. En galen arkitekts smaklösa skämt genomsyrar denna värld som verkar skapt för ensamhet, isolering via en sanslös expansion som nått gränser förbi Despina och Galatea.
Som försjunken i en dagdröm där resan utanför realiteten får tiden att passera förbi likt en dålig film. Skrämmande men ack så ljuvligt hur man stundtals kryper in i sitt inre för att stanna där en stund medan livet går på autopilot, ett bevis på att allt börjar bli allt mer förutsägbart. 

I en värld jag kallar Teknoskapet… 

Den asymmetriskt vulgära teknologin sprider sig Gränslöst i denna ständigt föränderliga värld; bortom händelsernas horisont av reson, gråzonen mellan realitet och surrealistiska drömmar finner jag galenskapen som är vår tid.
Dess skapare ett disharmoniskt virrvarr av kablar och kretskort som för länge sedan tappat fattningen om mening och mål.
Adderat idiotin av vårt släkte så lyckades vi gräva vår egen grav. 

Vit… Svart… Grått… 

Denna bleka verklighet en dyster kreation, låt oss kalla det återskapelse, eller kanske snarare en sann reflektion av vad vi i slutändan gjort av oss själva.
Teknikens asymmetri i en vackert trankil samexistens sammanvävd med symmetrin av den biologiska värld vi en gång hade men som vi fördärvade utan uppsåt. För ignoranta för illvilja, vår dumhet fläckvist sprid över tid och som svartmögel spred den sig med ett stadigt fäste i vår grund. Vårt nu fallerade samhälle, raserade likt de klyschiga dominobrickorna och individualismens allt mer tilltagande grepp om strupen avtog och lättade i en rymd av den uniformitet som nu fötts.

Ständigt uppkopplade, ständigt påverkade. 

Bakom skärmen en motsägelsefull uppmaning om sökandet och finnandet av individens identitet där det ligger en hotfull övertygelse av separation från den uniforma enhet som eftersträvas.
Denna nihilistiska födsel av barnet solipsism återspeglas i den dysterhet som är den kubiska gråheten av en död värld.
Förlusten av att kunna känna samhörighet och tillgivenhet samtidigt som man är inrutad i ett självskapat utanförskap kreerar en tillintetgörelse av identiteten. Det ständiga media intaget som forcera en övertygelse om flykten från kollektivismens fängsel och hyllandet av individen och det unika i personen som en organism. En början på ett ändlöst dystopi förklätt till sin motpart, långsamt vaggade in i en falska trygghet så blinda och döva. Ovetande gick vi hand i hand mot undergången. 

Likt insidan av en uråldrig dator, i de dammiga vrår där moderatorer och administratör ej har behörighet återstår det sista av mänskligheten.
Det är i denna till synes ändlöst expanderande värld vår historia tar vid. När människan blivit avskalad och bar mot sanningen, dess blottade kärna ligger öppen för världen och dess historia utlånad, aldrig slutar vi fråga de frågor som alltid har ställts, ett evig kall, en evig längtan efter svar vi aldrig skall komma att få.
I en ständigt föränderlig värld, öde, främmande och skrämmande där allt går i skalor av grått är den diffusa gränsen mellan död och levande nu endast ett utsuddat stråk. 

Vad än var är nu ett minne blott. 

“Där lugnet är vår moder och ensamheten vår fader skall vi återskapa det rike vi ej funnit… Inom tidens urverk vi finna de förlorade sönerna och bortglömda döttrarna… Tillsammans äro vi en och densamma…”

I en enorm värld där vi är helt ovetande om vad som sker på andra sidan.
En expansion utan dess like; bortom hyperion och atlas sträcker sig det gift som är teknologins vansinne och om kort är proteus och triton inom dess grepp, uppslukad av oss själviska. Men någonstans i denna eviga labyrint av det gränslösa och okända så ställs fortfarande frågan: Vem är jag? 

Avsaknaden av identitet. Jaget styrt av könsroller som tillägnandet av namn, uppväxt och omgivning där samhällets ständigt påverkan och skeva riktlinjer för vad som är och inte är blir basis för det normala i en ogenomtänkt fusion mellan natur och omsorg. 

En obskyr rädsla av att vara älskad av ingen och hatad av alla. 

Men det känns som att min oskuld gick förlorad i gruppvåldtäkten av sanningen och nuet. Om man ändå bara fick vara fiktiv, en annans hjärnspöke, en inbillning, endast en skapelse påhittad av någons livliga fantasi.
Men nej, fast i sin egen illusion, frihet en hallucination, våra sinnen så sköra och sanningen så fragil.
Vad blir inte allt förutom ett ständigt sökande efter något som kanske endast är marginellt bättre.
Är det verkligen värt att skådespela en imitation av en lycklig man?
Men visst är det en fullkomligt absurd värld vi lever i.
Kanske denna ologiska galenskap till fiktion inte är så skev ändå. Bland bisarra bestar och groteska gestalter finns kanske ändå en relation med tiden idag.
Men jag tänker inte stanna kvar för att finna några svar. 


Efter att Lars läst det som ska bli hans sista avsked kan han inte låta bli annat än att skratta. 

’Vilken jävla soppa att reda opp, ett tilltrasslat garnnystan vid namn duga.’ säger han och går ut i det lilla vardagsrummet med det kallnande kaffet i handen. Från köket ekar det svaga ljudet från radion men avståndet från rum till rum blir den avgörande faktorn om beslutet att istället sjunka ner i den nedsuttna skinnfåtöljen för att sätta igång tv:n.
Framför magin som förenklat är extrem partikel precision mot fosfor så syns annonser på lättklädda damer och promiskuösa kvinnor vars tvivelaktigt etiska och moraliska värderingar speglas i deras rustning av spets och tyll när de hastigt passerar revy i ett affisch-beklätt fönster i en sliskig erotikaffär på en anonym bakgata någonstans i Stockholmsområdet.
Pornografin och spel-reklamens färgglada signaturer dansar mot den blöta asfalten och lyser upp tomma skyltfönstren medan skyltar i neon reflekteras mot näthinnan; man kan inget annat än att låta sig bli trollbunden av de lögner som omger oss. Samhället har blivit invirat i ett translucent tyg av siden, falskt förförande är denna styggelse till inbjudan till det groteska och lockelsen för oss djupare ner i spiralen som går än en mindre än en dekad.
Bakom kameralinsen med en mikrofon i handen som ser ut som ett avlivat husdjur står en journalist som en representant för cynismen, en solklar gestaltning av medias oempatiska metamorfos.
Någon har blivit mördad, så armerade med pixelerade porträtt, suddiga bilder från övervakningskameror med udda vinklar och motiv spikade via hörsägen så läggs fokus på den misstänkte och offret inget alls.
Det är bland tiotusentals nya artiklar och reportage som de berörda sedan kommer att glömmas bort och ersättas med en ny skörd av död och elände för att slutligen underminera helheten med frasen ”Hur blir vädret?” medan övergången ”Och nu till Sporten!” slutligen blir spiken i kistan för de närståendes sorg och olycksöde medan tv-hallåan skämtsamt presenterar kvällens tablå iklädd en tomteluva.
Som en slags morbid lockelse har vi en dragningskraft till att ständigt bli påminda om att livet är flyktigt och att allt kan vara, ”så mycket sämre”, samtidigt som det motsägelsefullt måste spelas upp ett klipp om storvinst på keno en kvart senare.
Allt blir så förutsägbart när allt vägs mot marginaler om det extrema i vår tids Sodom och Gomorrah. 

Men plötsligt… 

En rysning längst nacken från något som Lars inte trodde skulle beröra eller röra honom om ryggen ljuder hennes namn ur högtalarna på medians rikssvenska: ”Therese Al”.
Snön känns som statiskt brus genom de analoga signalerna och bildkvalitén får verkligheten att verka vara lite längre bort än vad den faktiskt är, sagolikt.
Mördad och lämnad i en smältande snödriva norr om Vasastan hittar man hennes halvnakna kropp tidigt denna lilla julaftons morgon och ingen förövare äro ännu gripen.
Man kan nästan känna doften av storstads-ångest och diesel när intervjun med polisens presstalesman är över och utomhusmiljön hastigt bytts ut mot Nyhetsmorgons hemtrevliga lokal som sedan blir till en sol, blir till ett panorama av Stockholm skärgårds snöbetäckta natur, blir till reklampaus, blir till…
Det är media-cykelns outtröttliga repetition och utnötta ältande om urholkat ytligt skitsnack som får det att känns som nutidens Jǫrmungandr. Varmfronten från Spanien och Frankrike har redan börjat sudda ut de fysiska spåren av ondska och polisen verkar vara särskilt förtegen om den nuvarande situationen troligtvis för att de synbart står utan så mycket som ett hum till spår. 

Framför tv:n i vardagsrummet står den kalla kaffekoppen kvar och Lars lyser med sin frånvaro. 

Det är en olycklig omständighet, ett ögonblick till synes orelaterat till följande incidenter som har fått den noggranna planeringen att plötsligt ändra riktning och utlösa en kedjereaktion av händelser. Värmeljus och blommiga gardiner träffar samman som en formgjuten relation och lågorna sprider sig snabbt igenom det gula huset vid Gumåsviken; från garaget längre ner på gatan ser grannen Patrik den ljusblåa volvon sussa förbi i en rasande hastighet medan doften av brand sprider sig snabbt genom kvarteret.
I backspegeln lämnar Lars tätortstegel och välkomstskyltar bakom sig och avståndet mellan då och nu symboliseras av den ständigt växande rökpelaren som snart är utom synhåll. Det är med beslutsamhet och bogserlinan nerpackad i bagaget som han kör mot Vedabron för att förverkliga sitt skriftliga löfte om bortgång. 

På en tv-apparat i ett hem någonstans i södra Sverige (delvis oviktig för historien men det är – trumvirvel – Svalöv) syns en fantombild av en person som sågs lämna brottsplatsen den kvällen.
’Vad i hela–?’ utbrister Håkan Wahl och spottar ut en del av vinglöggen.
’Margarete! Hallå, Margarete kom in här en stund är du snäll!’
Den lilla nätta tanten som var känd som krutgumman i trakten vagar in likt en pingvin med tomte-förkläde och mandolin.
’Vad äre nu Håkan?’ suckar hon lätt frustrerad.
’Jag är upptagen med att göra femtioelva sillar och sju sorters godisar så om det inte handlar om att julen blivit inställd av Carl Gustaf vår Konung självt så kan du bannemej hoppa opp i ditt eget röva ditt lata svin!’
’Kärringa kan du inte bara sluta tjöta och kolla på tv:n,’ säger han och pekar mot den ’Visst fa-an är det Rörtång-Bengans grabb. De som bodde utmed Prästgårdsvägen?’
’Jo visst äre det.’ säger Margarete lätt besvärad. 

’Visst äre Lars.’

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate