1. Tro, hopp och försummelse

Det är en särskilt kall och grådisig dag i Kramfors den nittonde December ’99.
Snön har fallit oavbrutet i nästan en veckas tid och plogbilen har ännu inte kommit förbi Furuvägen.
Strax intill busstationen vid Krammgatan står en ensam, uppenbart frusen individ och huttrar endast iklädd en jacka från H&Ms nya vinterkollektion samt som hen rockar ett par utsvängda blå jeans matchat med kängor i syntet.
Det tillsynes varma gul-orange ljuset av natriumlampan bredvid lyser upp denna melankoliska scen likt ett vykort från förr men skänker dock endast en sanningslös förhoppning av värme som individen må vilja känna; men under lovikkavantar, goretex och fleece biter sig kylan fast likt en räv vid kaninens strupe.
Utmed vägen ligger husen tätt och prydligt uppradade enligt stadsarkitektens ritning och där finns inget som sticker ut ur mängden – allt är Svensson, allt är lagom, allt är mysigt när storstadens stressmagar, triviala besvär och rusning genom livet blir som bortglömt i det lilla trötta samhället som är Kramfors. 

I vinterns försummade trädgårdar står det rangliga snögubbar tillsammans med smaklös dekor och epilepsi inducerande belysning medan två äldre barn låtsas röka i minusgraderna.
Genom fönstren bakom julstjärnor och adventsljusstakar ser man familjer vars liv kommer falla in i nostalgins rosa skimmer inom några år när oundvikliga tillbakablickar i fotoalbum och samtal om mormors mumma förs upp till ytan av en något känslosam förälder.
Det är julbak, och lukten av nybryggt kaffe, det är glögg, lussekatter och pepparkakor vars kryddor fyller tid och allrum medan kungsgranens högtidliga doft sprider sig lättsamt i skrymsle och vrår som i en vackert skräddarsydd symbios tillsammans med spraket av den öppna kaminen.
På radion spelas ”Jag är så glad var julenatt” och reprisen av ”Julens Hjältar” håller barnen ockuperade i den bruna 3-sitsiga dux soffan.
Trots att det är torsdag får barnen vara uppe längre, snart är det ändå jul så paradis och alladin står uppdukat på det röd-beklädda bordet bakom vitmossa och stearinljus samt som dottern Jenny, 5 år, trycker i sig noisette och trillingnöt från båda lager. I bakgrunden syns pappa som sätter upp den sista handbroderade Julklockan från gammelfarmor i granens nedre kant, för övrigt samma julklocka som nästan blev spiken i kistan för skilsmässan året dessförinnan när bråket vid Lucia nästan spårade ur och farfars ölglas åkte i backen. 

Men i kylan och mörkret så är julen ändå den tid som förknippas med glädje, kärlek och gåvor om hopp. Men som åren innan, året nu och de som komma skall så kommer det att gå över lika snabbt som det kom för att slutligen övergå till tröttsamma skämt om att ”Julen snart är här igen” någon gång i början på Januari; det sker ungefär samtidigt som diskussionerna om ”flugan” Bluetooth, som snart är passé, blossar upp i fikarummet över formfranska och kokt medwurst på Ica Supermarket.
Detta visserligen endast ett faktum förutsatt att hysterin kring millenniumbuggen Y2K inte besannas och vi alla våldsamt skickas tillbaka in i en ny stenålder. 

Gryningens vackra kanvas har redan fallit i glömska och himlen målas plötsligt svart.

Klockan är strax efter åtta och solen har sedan länge gått nedanför horisonten, nu är det endast lyktorna från Lars Nilssons ljusblås Volvo 940 som lyser upp sträckan från jobb till Lars fristad bortom Finnmarksvägen.
Snöflingorna faller tungt och det är tydligt att de är här för att stanna. Sikten är fruktansvärt dålig och vindrutetorkarna går som på högvarv denna kvällen men i bilen känns kylan avlägsen och sätesvärmaren inger en form av falsk trygghet.
Bakom slockna lyktstolpar och stormfällda träd susar något vilt förbi i farten, som spindeldjur dess skugga ett flimmer i ljusets emellan xenon och natur. Han trycker lätt på gasen och långsamt börjar han stegra upp till 100 på 70 sträckan. 

Det har varit en lång dag, men det har varit en bra dag. 

Lars far, Bengt-Åke, hade lärt honom i tidig ålder att man endast får dricka brännvin på bra dagar, trots att det är en vardag. Så idag var det en bra dag – igen.
Det var ytters sällan det gick några dåliga dagar på en månad om trettio men de dåliga dagarna kunde te sig så pass illa att man fortfarande må unna sig en jäver.
”En hutt har ingen dött av!” brukade Lars skåla ljudligt åt bilden av sin döda far. Porträttet av farsan och morsan tagen med en Polaroid Colorpack II satt inramat på spiselhyllan i en solblekt ekram bredvid askkoppen i porslin dedikerat Blend, stulen från någon bortglömd krog längst med Ångermanälven;

Denna disharmoniska lilla idyll som ger skenet av att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. 

Men Lars Nilssons liv hade minsann inte varit lätt. 

Det är som taget direkt ur ett stycke från en snyfthistoria till slutplädring.
Man kan man inte riktigt sätta fingret på vad eller vart det gick snett utan det är helheten i sig som spelar roll. Varje händelse en reaktion av det som skett tidigare, varje felsteg måste synas under ett mikroskop men trots detta förstår vi oss ändå inte på den invecklade utvecklingen individen har kreerat för sig själv. 

I slutändan spelar det ändå ingen roll. Tvångsintagning på rättspsyk eller fem år på Kumla, Hall och Tidaholm; rehabilitering som samhället inte tror på fallerar innan systemet ens har satts i spel och de socialt utsatta förblir just den gruppen i denna sociala hierarki som förblir utfrusna.
Hur till vida detta är samhällets fel eller om det blivit svikna av ett system som var dömt att misslyckas redan från början är en fråga som, tyvärr, lär förbli obesvarad.
Oavsett så kvarstår den bittra sanningen att staten alltid står där lika förvånade bakom mikrofonerna, gång på gång, när det uppdagas att ännu en fallit igenom det skyddsnät de tillsatt för just de som behöver hjälpen mest.

 

Nej, Lars hade inte haft det lätt. 

 

Det hade varit en svår uppväxt kantad av kriminalitet och präglad av missbruk, en distanserad relation med båda föräldrar som tragiskt nog gick bort under en kritisk period i Lars liv kom att definiera denna ärgade mannens personlighet under resten av livet. 

Det var efter sin flytt från Svalövs kommun i nordvästra Skåne tre år tidigare som Lars kom att bosätta sig i lugna Kramfors.
Det var en ny stad, ett nytt liv med förhoppningar om en nystart. Jobben var få men ekonomin frodades och kronan stod stark mot Dollarn och den nya hittepå valutan Euro.
Det är strax bredvid Gumåsviken vi hittar ett ensligt hus vars yttre må reflektera Lars externa jag; grovt, barskt hantverk som står emot väder och vind men där insidan väger tusenfalt mer än den yttre skönheten.

Totaliteten totalt övervuxen med blommor och växtliv, det är som att naturen återtagit det som den än gång förlorat när murgröna och koreansk pipranka klättrat upp längst väggar och tak som en form av naturenlig annektering.
Det gula förfallna tvåvåningshuset hade han lyckats få till sig för en billig peng men tanken om renovering raserades hastigt i samband med en fallolycka på Lars dåvarande jobb som målare under sommaren ’98.
Det är en hemtrevlig men ack så egendomlig doft (inget för den förfinade konnässören) som hänger i luften: muskig och murket, en lukt man kan smaka; Toppnoter av svartmögel, hjärtnoter av tegelsopp, bark och mossa för att slutligen plana ut i basnoten av rutten björk.
Lite som ett gammalt nedgånget hus i en okänd värld som ändå känns väldigt bekant och hemma. 

Men bland bråte och dammiga presenningar finns där en kyrkogård av minnen, det är här som en del av historien slutar medan en annan tar vid.
Det är ur spillrorna av en dyster & bister man som ett distinkt mönster uppdagas och pusslet av tragik börjar åter att falla på plats. 

Det är i det lilla gemytliga köket Lars spenderar mycket av sin tid.
Under takkronan i smidesjärn sitter han i sin ensamhet på en ärvd paneldivan klädd i enfärgat schagg och bläddrar igenom Örnsköldsvik Allehanda. Han läppjar lätt på sin konjak som är ett tillfälligt avbrott från Arbogan som står på kylning i det nedersta frysfacket.
Utmed handsnickrade hyllor i en sjaskig hyllning till art nouveau vars detaljer går i nyanser av kommunalgrått och salviagrön står fotografier från en svunnen tid. Det är längst med de tonade färgen av duro tapeter med svulstiga och bulliga blommor tätt ihopflätade med diverse mönster i klassisk rokoko man finner målningar i akryl upphängda signerade Sigurd Nilsson. 

Lars kära mormor. 

Dess motiv av färgfulla sommardagar vid saxån och ekeshögarna, gråsparvar i fågelbadet intill spaljén i deras kolonistuga på norra parkvägen, Lars tillflyktsort under sommarloven vid andra världskrigets slut.
Dåtiden finns alltid nära till hands, som en ständig påminnelse om en tid som ej vill förglömmas.
I en annons på sida sju finns där en bild på Nokias nya 3210 som lanserades under våren samma år; Lars suckar lätt när utanförskapet åter gör sig påmint.
’Vad ska det bli av med folk’ säger han under tystnad och viker ihop tidningen. 

Det är i en värld av konsumtionshysteri, ibland de oupplysta och de ständigt uppkopplade som Lars känner sig fullkomligt vilsen; tiden rinner ut och i teknikens framfart lämnas han kvar utanför, alldeles ensam. 

 


 

Det är en tidig fredag morgon den tjugonde December som Lars sätter sig i bilen för att åka till enheten för psykosocial ohälsa vid Nygatan i Örnsköldsvik. 

Han har väntat i strax över tre månader på besöket.
Solen lyser nu starkt mot det ändlösa vita som verkar ha omfamnat hela norra Sverige och återigen lamslagit såväl SJ som vägverket men väg remsan till och från Kramfors vart i alla fall ny-plogad. 

’Visst har jag tänkt tanken.’ säger Lars och lutar sig tillbaka med armarna i kors. Han hade snart suttit där i en kvart.
”Vad är det för jävla fråga.” tänker han med en sammanbiten min.
’Ursäkta Lars, jag vill inte trampa dig på tårna men du är ju här av en anledning, för att folk uppenbarligen bryr sig’. 

Therese Al var nyutexaminerad socionom från Stockholm, efter sin LIA på en vårdcentral utanför Farsta hade hon bestämt sig för att hon ville utmana sig själv och ta steget ut mot de mindre orterna. Det var i alla fall vad hon intalade sig själv, det var ju självklart kärleken som fick henne att flytta de 47 milen och inte hoppet av att klättra på karriärstegen i en sketen byhåla som lockade mest. Lars var hennes första patient i den nya hemorten. 

’Jag ska tala om för dig ”lilla gumman”’ säger han och lutar sig fram ’är att ingen har brytt sig de senaste tjugo åren så varför i helvete skulle någon bry sig nu?’
Therese slår upp Lars journal i datorn som långsamt börjar tugga igenom databasen på servern, muspekaren slår över till ett timglas som blir en påminnelse om att det tidsbegränsad besöket börjar dra ihop sig.
’Den 14e Juni…’ säger hon i ett försök att styra samtalet i en annan riktning.
’Ett misstag, ett snedsteg, trött på skiten.’ avbryter han.
’Ett rop på hjälp?’
’Jag är bara trött på att bli runtslussad i försäkringskassans jävla hamsterhjul. Jag får ju ingen hjälp förfan. Jag är en fattig sjukpensionär med ett få par korvören undanstoppade i en konserv i skafferiet så vad fan ska man göra? Jag måste fortfarande jobba svart för att ens kunna leva.’
’Men något annat måste ha föranlett händelsen som gjorde att du beslutade dig för att sätta dig i bilen den sommarkvällen…’
’Jag behöver inte höra om den skiten igen, särskilt inte från någon jävla paragrafryttare ifrån Norrland. Nä, sitt du där istället och läs dina förbaskade faktaböcker till fördärvelse!’ utbrister han.
’Du får vara så snäll och lugna ner dig annars kan vi bryta redan här och nu om mina frågor inte passar.’ säger hon lugnt, men nervositeten finns hängande i luften.
’Ja det gör mig likväl, ni bara ältar och ältar som en repig LP förfan.’ säger Lars och reser sig upp. ’Du måste förstå att detta samtalet ska vara som ett öppet forum men där huvudfokus ligger på dig men för att få en genuin bild av händelseförloppet som gör att du nu sitter här idag så måste jag få ställa frågor så vi kan föra en civiliserad diskussion istället för en monolog där endast jag håller låda.’ säger hon som en sista vädjan.
’Jag vill bara kunna ge dig de verktyg du kanske saknar för att kunna ta dig vidare.’

Lars tittar på henne som att hon är något helt främmande. 

’Inse detta,’ säger han och lägger handen på dörrhandtaget.
’Inget du har läst i din satans kurslitteratur går att tillämpa ute här i det verkliga livet för vi människor som lever utanför glaskulan går fanemej inte att definiera i ett kort excerpt från någon föråldrad jädra studie. Där finns ingen lathund för människor, kan du förstå det ditt kreatur?!’

Therese vänder sig mot datorn som nu tänkt klart. 

’Du kan få en ny kallelse hemskickad men det blir inte förens…’ Hon rycker till när dörren stängs med en smäll. 

Det har börjat snöa igen men snart är semestern här. Klockan fyra stämplar hon ut mentalt och familjen i Solna kommer hon att återse om några få timmar. 

Utanför fönstret ser hon Lars köra därifrån.

 

’Sån taktlös jävla snorkfröken.’ muttrar Lars för sig självt. Han sitter i bilen utanför ett gatukök i Bjästa och äter en ”raggarbil med svängdörrarna öppna och helljusen på” eller som det står på menyn: en tjock grillad, två kulor mos, rostad lök, picklad gurka och ketchup. 

Julen närmar sig med stormsteg och tanken om att inte behöva uppleva ett milleniumskifte börjar sakta gå från idé till verklighet. 

 


 

Helgen fortlöper utan några större händelser och Lars har inte haft någon tid med varken flims eller flams utan all ledig tid har spenderats åt att utforma en noggrant utstuderad plan för att avsluta fanskapet som är han själv.
Förra gången hade varit ett rejält fiasko; För lite bensin, en billig packtejp från macken, en uttorkad vattenslang från boden utanför huset och en rädsla för att kvävas till döds som någonstans var poängen i försöket. Det var dömt att misslyckas. 

Innanför dörren ligger en trave med brev från kronofogdemyndigheten och diverse återsändelser från postverket.
Men det spelar ingen roll längre, ångesten över skulder och stress för ekonomin är snart över nu när planen tagit form och snart kan utföras. Julafton ’99 blir året som krediteras frihet.
Framför tända ljus med ljummen landsvägs-öl till vänster, askfatet till höger och anteckningsblocket mittemot sitter Lars och låter kreativiteten flöda ovan streckade linjer; Bläcket blir som ett förevigat memento om vad som komma skall.
Efter ett liv fyllt av ovisshet, där allt skenbarligen avgörs av slumpen, där inget lämnas för eget bevåg så är det dags att styra skutan med annat segel. För en gångs skull så kommer han att bestämma något själv, och det är när, var och hur livet ska gå till ända. 

 

Julen, kan inte komma snart nog. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate