Alteritet, mintchoklad och konserverade päron (Konsten att fira Jul när man är sinnesförvirrad)

Den unga vuxna är nu endast några fåror äldre, en rynkad panna vars tankar för en till plogad åker eller böljande vågor i Kattegatt.
Välj det som känns bäst för dig.
Det är nu en annan tid i annat rum någon annanstans.
Men äntligen är dagen kommen: Weihnachten, Joulu, Navidad, Christmas, Jul.
Dagen som står för så mycket står nu för dörren. Glädje, hopp, tro, kärlek, gemenskap men även ångest, ilska, oro, ensamhet och depression. 

 

(Året innan…) 

 

Det går från julklappspapper till påssjuka, sedan från misär och villfarelser vidare till rabatterad blomkål på kvantum…
Det är som att lyssna på det eviga surret av mentalsjukas vanföreställningar när trevligheterna runt julbordet ebbar ut i alldagliga fenomen som väder, vind och kötider på vårdcentralen.
Att ej besitta någon form utav tålamod, att innehava ett så polärt beteende som bottnar i grundegenskapen ”alternerande fokus” och sedan kalla det för extrovertism är väl åtminstone (kanske lite magstarkt) men tre steg i motsatt riktning av det som kan anses vara social kompetens.
Men vi har det trevligt i alla fall.

…ruset tar sig formen av formlös dans i takten av George Michaels stämma…

Nej… det går väl knappast att förneka att man känner sig ganska vilsen i dagens diagnosjungel där man försöker orientera sig runt bland kravmärkta julgranar och obesprutad purjolök och nej, vet du vad… Visst fan blir ingen särskilt förvånad att klassamhället är helt uppåt väggarna när apokalypsens fyra ryttare målas om till kramgoa karaktärer på barnkanalen och PK kärringarnas klagomur växer likt politikernas ego.
Nej… låt oss allihopa hålla hand och sjunga någon typ av slagdänga i poprockens anda medan televisions-elit håller i ytterligare en-till-jävla-gala för de som lider av närsynthet (läs trångsynthet).
Men visst har vi det fortfarande trevligt.
Jansonsfrestelsen var inte lika god i år, vilket påtalas cirka femhundraåttio gånger av ”kocken” medan alla andra lovordar med lögnernas melodi: ”Men det var gott. Det var faktiskt jätte-jättegott, godare än vanligt!” samtidigt som sjunde snapsen intages i nästintill en inhalering av grottsläktets män. 

Men det är i rutan det börjar under elektronkanonernas hejdlösa bombardemang (nej barn, farmor har det inte så bra ställt så hon hade inte råd med en OLED), där, i en röd sammetsklädd fåtölj sitter någon man inte förknippar med julen och introducerar den utdöende traditionen medan barnen knappar på sina paddor och telefoner och undrar vem fan ankan på tv är.
Ärligt talat känns det nästan påtvingat av de vuxna att fjäderfäet ska höras i bakgrunden, eller åtminstone synas, kanske vara på ljudlös då moster precis skruvat upp volymen på stereon för att Last Christmas med Wham! plötsligt shufflas fram på spellistan hon skapat på förra helgens cabernet sauvignon fylla; Medans prosecco ruset tar sig formen av formlös dans i takten av George Michaels stämma blandas skönsång med argsinta uttalanden om mångkultur i köket då farbror Hans och kusin Katarinas progressiva tankar inte riktigt klaffar.
Barskåpet står nästan tomt så snabbt fram med Ouzo och Slivo så vi slipper sarkastiska kommentarer från Katarinas nya kille som kör MC och jobbar på kontor. 

Men visst har vi det fortfarande bra? 

Någonstans bland terrakottafärgade strukturtapeter och morrismönstrade gardiner från NK står gammelmorfar omtöcknad & inte riktigt vid medvetande. Han famlar omkring likt en vilsen heroinist på jakt efter nästa sil där ingen riktning känns riktigt rätt och varje steg tas med oerhörd försiktighet som att där finns en rädsla för att falla.
Strax utanför hans begränsade synfält (tackar man tackar katarakt) kan man höra kaffebryggaren gå igång och fin porslinets karakteristiska ljud ljuder i hallen; det där alldeles säregna ljudet av tunna handmålade koppar med motiv av John blund som vidrör varandra trots att de bärs med en stadig hand, allt detta samtidigt som att doften av nyrostade kaffebönor sprider sig i den på tok för trånga tvåan.
Köksfönstret står på glänt och luften känns ovanligt frisk medans radiatorn under fönsterbröstningen plonkar på; utanför hörs ljudet av civilisationen, som ett konstant brus denna ensemble av okontrollerad disharmoni och den oundvikliga irritationen växer för vart instrument som tillkommer i denna kaotiska symfoni. 

Lukten av ett ankommande regn, julen är då aldrig längre vit.
Utanför detta oumbärliga & maniska sorl som plötsligt blir utplånat när allt annat gott här i livet försvinner, plötsligt den flyktiga känslan av eufori passé när verkligheten kommer tillbaks som käftsmäll och 19 blev till 20.
På radio pratas det om flygplanskapning, bantningspiller för barn och maktkampen i Elfenbenskusten.
Julafton känns så fruktansvärt långt borta när radioprataren och en psykolog länkar ihop sambandet mellan fysiologisk smärta i vuxen ålder med övergrepp som barn, samtidigt som en barnläkaren i en annan intervju vädjar föräldrar att avbryta en och jag citerar: ”…icke godkänd bantnings behandling för barn” som leder till oförutsedda negativa konsekvenser.
Bantande fyraåringar.
Ja ni hör ju själva, men nu signalerar mikrovågsugnen att 80-talet anlänt i form av varm frukt och smält choklad så dags att dra på smilbanden och vara vuxen en stund till.
Självfallet har vi det fortfarande bra och detta året slapp vi faktiskt handgripligheter och spyor i hallen så med ett stadigt grepp runt en antik bakelit rings taxin hit och… Jag har inget bra rim i skallen… Skit… 


Jag stiger upp i takt med att dagens gäst i morgontvn talar om för mig hur jag borde leva mitt liv och hur jag borde känna angående den framtågande vänster- och högerpopulistiska svalvågen som just nu sköljer över vårt rikes plastbesudlade stränder.
Ännu ett okänt ansikte vars kortvariga tid i rampljuset plötsligt gett rättigheter åt att tycka och propagera fritt på prime time, ännu en som vill sätta sin prägel på den svenska tillvaron, och ännu en vars flyktiga tid genom de analoga och digitala signalerna glömts bort till nästa jul.
Vi är patologiskt självupptagna till en nästan pervers nivå.
Men man är kanske lite väl cynisk. 

Kanske är det den vanligaste folksjukdomen (förutom tinnitus) som gör sig påmind så här års igen, det vill säga ”Den svenska avundsjukan”.
Ni vet den som gör att man kräks inombords, blir oresonligt förbannad och skapar tics som gör att man plötsligt utbrister ”Om det hade varit jag som satt där hade jag…”
Just det. Hade jag vadå? Rykts med i tvsoffans myspys och sedan tackat ja till att vara julvärd 2035 när mitt kändisskap inte betyder ett skit längre.
Ingen har längre än uns av värdighet i kroppen. 

Men nej. Bitterhet klär ingen skönhet och med en ohälsosam självinsikt tar jag på mig en handstickad tjocktröja som läser Made In China på den maskinsydda tvättlappen och gör mig redo för ännu en Jul med kära släkten. 

 

”Att skrika sig stum,
Ingen vill ändå höra,
Eller heller se.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate