Aphantasia men ändå Synestesi i jämna Intervaller

Jag är mitt jobb lika mycket som jag är mitt förflutna.

Jag ber om ursäkt på förhand. Nu blir jag sådär tråkig igen… 

Det var under en tidig eftermiddag då det var dags att umgås med folk man knappt känner men ändå hyser oinskränkt kärlek för, det var dags för släktkalas.
Samtalen differerar i sedvanlig ordning och ganska omgående bildas två läger; några diskuterar trafikskatt och kommunalvalet medans några andra pratar om jobb och andra saker – relaterat till jobb, såklart. 

Det är alltid lika ”roligt” att prata om just det som ger en panikångest varje söndag inför den stundande dagen D — d.v.s jobb, men det verkar ändå vara den gemensamma nämnaren för många, det som för oss samman på ett sätt som inget annat gör, må det vara i positiv eller negativ bemärkelse.
Det är kanske inte så konstigt egentligen med tanke på att jobbet är det vi flesta har gemensamt, även fast vi inte jobbar inom samma yrke så är ett jobb ändå ett jobb… Men ändå inte…
Jag anser att jag är så mycket mer än mitt jobb, jag är inte mitt jobb i någon essens överhuvudtaget men utan det hade jag inte levt det liv jag har och jag är självfallet bakvänt tacksam för detta onda måste som prackats på oss även fast jag ser nödvändigheten i det hela och hur det kom sig att vara som det är för att inte spåra ut i en dystopisk anarki. Det jag menar är att min person är densamma som med eller utan arbete, jobbet gör mig inte till den jag är och tvärtom. Eller, jag hoppas inte det är så men jag kanske redan har blivit ”ofrivilligt förorenad”. 

Oavsett så är det en bra utfyllnad i konversationer precis som väder, vind och kommande helgaktiviteter. 

Klart där finns människor som är sitt jobb och gladeligen stoltserar med det, för utan det hade inte deras liv varit vad det är precis som det är för mig fast skillnaden är att de färgats av position och titel. Jag antar att klassen och yrkesgruppens droppar ger olika ringar på det oljiga vattnet. 


Jag minns inte vem det var som sade vad men det hade med kortklippt hår och medelålders kvinnor att göra. Jag tror det började med att min sambo påtalade något om att frisyrerna rent allmänt verkade bli kortare ju äldre man blev varpå hennes mor och hennes moster då påpekade att kortare hår kanske inte var lika prominent hos yngre kvinnor (klartext: under fyrtio) och därför kunde det verka som om att håret blev just kortare i takt med stigande ålder för att det var betydligt färre kvinnor i den yngre generationen som hade kort hår; det följdes av ett i sammanhanget komiskt tillägg som löd ”och lesbiska” som följdes upp av skratt. 

Det är, oavsett om man tycker det är osmakligt eller skit roligt (jag av det senare), väldigt intressant i hur vi kan associera olika saker till olika ting; Hur symboler, retorik, kroppsspråk, klädval, en persons ärvda disposition, fysik och psykiska tillstånd m.m. bara kan bli en fras man slänger ur sig utan större eftertanke på vad som egentligen sades. Det ska väl tilläggas att min svärmor, hennes syster, min egen mor samt moster också för den delen har kortklippt hår, ingen är lesbisk (så vitt jag vet) eller hyser något agg mot lesbiska eller någon inom HBTQ rörelsen och inte heller står någon av dem med högerarmen i salut under almedalsveckan och viftar tyrsruna tryckt på svart miniatyrflagg. 

Men att kort hår efter fyrtio är betydligt vanligare än innan klimakteriet och innan man ser charmen i Antikrundan, Ernst, Våra Bästa År, Bingolotto eller Morden i Midsomer verkar vara en hyfsat stark teori.
Allt både är och var ett oskyldigt & tämligen roligt anspel på stereotyper. Är det fördomsfullt? Tveksamt givet sammanhanget. För övrigt är jag är tämligen säker på att den korta frisyren inte är för lesbiska kvinnor som vad armbindeln var för Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei mellan 1919-1945. 

Rätta mig gärna om jag har fel… Men gärna inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate