Dödsångest, gaslighting, köphets och missidentifikation är allt en del av livets aladåb.

”Credo quia absurdum”

Så skev verklighetsuppfattning.
Jag menar… Alltså… Nej okej, låt mig vara krass.
När man ser en kvinna i över medelåldern gå med skit-tighta grå leggings i ett tappert försök att hålla allt på plats för att tävla mot de tjugo-någonting-åriga fitnessmaniska tjejerna på gymmet som #harflerföljare men även sina rövar uppressade över svanskotan och pattar som teoretiskt sätt hade kunnat hoppa ut ur en polotröja så är det enligt mig lite, lite beklagligt. Hoppas de en dag ser den ironin som är att leva för sina bilder, bakom filter och den perfekta ljussättningen. 

Månadens recept från användaren Dysmorfofobi.
Betyg: ★★★★★ 3.5 (867 röster) | 3 Ingredienser | 🕐 ∞

Maträtt – Vanföreställning med en tvist… 


Photo by Ella Olsson from Pexels

Du behöver:

  1. Ett kryddmått med dålig självkänsla, gärna lagrad. 
  2. Två centiliter ömklighet. 
  3. En nypa självförnekelse, 

Gör så här:

Rör ihop allt tills du upplever att derealisationen är klar och tydlig. 

Servering tips: Toppa gärna med färskt rivna kommentarer från sociala medier, ju ytligare och falska desto bättre. 

Dela:
instagram rss pinterest soundcloud


Denna extremt skeva verklighet vi lever i där osäkerheten får självkänslan att blöda ut på golvet och unga människor att socialt svälta sig då inget annat än digitala uttryck kan stävja deras hunger…
Låt oss alla falla handlöst mot malströmmen, mot ego-död, destruktionen av jaget och den slutgiltiga rekonstruktionen av ditt självkoncept.
Livet blir liksom som ett livslångt sorgespel, varje akt årens melankoli, varje scen dagarnas fortskridande tragedi. Varje timme tvångsmatas man med negativitet så att man behöver magpumpas varje kväll för att inte vara så jävla orkeslös men bara så att ni vet har folk det sämre än dig. 

Folk dör varje dag. Tragiskt ja. Värt att älte? Nej. 

Får man för övrigt ens klaga över något längre eller ska allt man säger alltid förminskas? Att klaga över inget verkar dock ha blivit mer av en självgiven skyldighet och man ser det som sin personliga rättighet att klaga åt andras vägnar.
Riktad reklam, eko-kammare, TCA, cookies, caches och Baader-Meinhof Fenomen och plötsligt var stjärnorna borta, världen var platt och stod still, men vi missade slutet universum nu brutet varför finns vi människor ens till? För alla är vi upptagna med att ha huvudet nerkört i skärmarna medan världen utanför rullar på; Klipp på söta djur varvat med avrättningar i öst är eftermiddagens fikaklipp och alexitymi blir snart normaltillståndet för populationen.
Är det verkligen så konstigt att vi blir avtrubbade, distanserade, känner en viss dissociation och inte längre kan finna empati när allt vi bombarderas med bara bygger vidare på en ständig depersonalisering?

-Hah! Är det ljudliga uttrycket som precis for förbi när jag nu mindes en sak från förr. 

Jag var ca 12 år och åkte på en bussresa med min mamma till Spaniens östkust, Lloret De Mar för att vara mer exakt. Vi for igenom Frankrike och det var sent på kvällen, jag minns att det var stjärnklart och att det visades någon dålig familjefilm på den lilla TV:n – alla var som klistrade framför den lilla skärmen med felkorrigerade färger trots att det var en film majoriteten troligen redan sett. 

Alla förutom jag.

Det vill säga att jag inte var klistrad framför TV:n, jag hade visserligen inte sett just den filmen men det var inte det jag var ute efter i detta poetiska skiljestycke.
Utanför, på en upplyst klippa låg det mest otroligt slott jag någonsin skådat, det var verkligen helt magiskt. Det är möjligt att jag inte tyckt att det hade varit så märkvärdigt idag men just där och då, 12 år, så var det som att jag fick se och uppleva ett riktigt sagoslott. Jag minns att jag ryckte i mammas arm och pekade ut helt överväldigad över vad jag såg och hon sa: ”Tänk vad folk kan missa för de inte har tid att bara titta ut.”
För utanför fönstret var där det riktiga skådespelet pågick. Det är kanske därför som jag idag oftast gillar att bara blicka ut på naturen när jag tar bussen till jobb istället för att stirra mig blind på ett bakgrundsbelyst alkali-aliminiumsilikat planglas. 

Men man ställer sig ändå frågan. 

Har de löst gåtan och funnit meningen med allt? De som lever där borta bakom silikon, botox, märkeskläder, över-retuscherade porträttbilder och motiveringsfyllda citat?
Sen att de inte vet vilken personlighet som myntade orden på deras social media poster är något pinsamt, ”Vem fan är Nelson Mandela? Jag trodde bara det var något Tom Cruise sa i slutet på Edge of Tomorrow” (som för övrigt är en jävligt bra filmadaptering av mangan All You Need Is Kill).
Kanske de gör rätt och jag gör fel? Varför kritisera? Är man helt ärlig så är jag ju rätt motsägelsefull och inkonsekvent i mitt skrivande. För jag är inte mycket bättre (om ens något alls) än just de jag ratar och kritiserar.
Men man får ju göra antagandet av att de är lyckliga, samtidigt tillför de ju en indirekt glädje i mitt liv då jag gladeligen attackerar deras livstil och det ger mig en sorts av hugnad, så tack, tack så mycket alla ni självupptagna och mediakåta där ute i cyberrymdens empatilösa vakuum.
Nej, det är väl bara till att gratulera istället för att spekulera i vem som gör vad och bara fortsätta i samma takt som förr. Varför ska man ständigt konstra till det när både glädje & lycka kan göras ytlig och okomplicerad. 

Förlåt, var tvungen (ja på allvar).

Men, ”Numquam ponenda est pluralitas sine necessitate” och ”Mañana, Mañana” eller vad sägs?

På tal om annat.
Hörrni… Ärlig talat nu.
Vad är grejen med att döpa sina barn till ”unika, säregna och speciella” namn?


Image by Bob Dmyt from Pixabay 

Ditt barn har minst (förhoppningsvis mer) lika stor sannolikhet att bli en misslyckad idiot precis som alla oss andra. För jag tror inte att skillnaden ligger i hur till vida hen heter Patrik eller Stjärnglans. Ska jag vara helt uppriktig så tror jag Patrik har lite större chans än Stjärnglans att exempelvis inte bli, låt oss säga, seriemördare då Patrik i detta fallet inte kunde hänvisa till sin miserabla uppväxt som bestod av psykisk misshandel från dagen då han döptes och den daglig mobbingen i grundskolan. Sen att Patrik kanske sköt småfåglar med luftgevär tills han är var i övre tonåren och dissikerade lillasyrrans hamster bottnade nog i något helt annat – förhoppningsvis.
Och nej, snälla kära, snälla rara lilla du, lura inte er själva till att tro något annat än att det handlar om något annat än just er själva för det är precis vad det gör. Ert taffata försök i att sätta någon slags unik prägel på ert redan unika barn är i brist på andra ord riktigt jävla sorgligt. Lite som när mamma vill att dottern ska rida häst för att följa i hennes fotspår eller att pappa vill att sin son ska spela fotboll för att hans egna karriär inom idrott fick ett olyckligt slut på grund av ett benbrott hösten 73′.
Sen att man må känna sig som en i mängden och att illusionen av att man är ensam i sitt slag slåss i kras när man står vid grönsakdisken på City Gross bland femtio andra helgdagshandlare som också är förargade att körsbörstomaterna är för gröna är väl bara oturligt naturligt. 

Vad jag vill komma fram till är: Låt inte era barn leva i förakt, så att varje gång de ser sin egen reflektion i spegeln så är där endast ansiktet från en besviken förälder som stirrar tillbaka. Låt inte era fuck-ups och misslyckande under unga år bli en grundsten i uppbyggandet av ert förhållande, för i de slutliga åren kommer endast ruinerna av ert trasigt hem stå kvar som en tragisk minnesbild och psykologen din kommer inte kunna hålla käften om det faktum att det är du som står till svars för ditt barns självförvållade död. 

Det kanske inte är en så dum idé att man borde ha ett slags körkort för att skaffa barn, ja, djur också för den delen. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate