Slut på slutgiltiga ord

Den vuxna är nu äldre.
Metallhalogenens vintriga ljus lyser upp de sepulkrala sorgeträden vars grenar bär tungt likt dess gråa, konturlösa besökares axlar.
Mellan ask och alm bredvid rönn och lönn finner man välskött ädelcypress, tujor, ceder och tall allt i ett behagligt skimmer från parklyktor och belysning från kapellets fasad.
Inramat av en kallmur känns allt så stillsamt vackert, detta konträra sceneri, sådan respekt och vördnad för invånarnas tysta skri.
Bakom det vintergröna sköna, bland cyklamen och knoppljung, utmed silvergirland och hortensia, på en bädd av granris, under lila krysantemum, kärleksört, rabatteternell, prydnadskål, revsuga och mörkröda vinterbär står konstverk i granit och marmor som en representation för de världar som gått hädan och glömts bort.
Ett helt liv förminskat och omintetgjort till existensens mest basala fundament; nu endast en fem millimeter djup inristad erinran i ett tarvligt typsnitt gjort på en decimeter tjockt ornament med detaljer i biskviporslin, som en reminiscens av det oförglömliga dået inetsat någonstans i cerebrumet på oss efterlevande.
Tänka sig att något så invecklat, något så unikt som livet nu endast reducerats till något så oerhört obetydligt, något så orimligt som en magmatisk eller (komiskt nog) en metamorf bergart – som en transformation från något till ett tingest. Det är nästan ett hån.
Men vem bryr sig om ett decennium, ett sekel, ett millennium? Ingen? Eller?

Men på griftegården står vi alla lika.
Ovan de döda vi vandra den väg de skapt för framtida generationer att förgöra; Den grund de lagt, de murar de byggt till allas våra barn att tillintetgöra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate