Mono no aware

Disen låg drömlikt stilla över den höstljungs-betäckta marken någonstans i norr. Utomjordiskt olik den så differentierade floran & faunan men ack så lik vara denna natur som ändå särskilde sig från den han var van vid 20 mil österut. 

Men nu stod han där ute i ödemarken någonstans mitt i ett rikkärr omgiven av spegelblanka flarkgölar, diverse mossor, bladvass, bunkerstarr & ängstarr hit och dit samt vattenklöver i överflöd. Man kan säga att det var så långt ifrån E4an och väg 111 man kunde komma. 

Med fuktiga sockar och leriga blåjeans sätter han sig ned och andas in så djupt han förmår.
Rökning och industriarbete hade satt sina spår men doften av uteliv var svår att dölja. 

Tuvor med axag omgiven av svarthö, majvivans violetta blommor sjunger om sommar i takt med den sällsynta samt något blyga gulyxnen som ligger i maskopi med ängsnycklarnas storhet. Han blundar och lyssnar. En lätt bris drar in över landskapet som får tallarnas kronor att tala, någonstans utom synhåll hörs skrämda tärnor ta flykt över de vidsträckta markerna och dess skri ekar tomt över slätterna och stilla vattendrag. 

Dödligheten gör sig påmind i den yttersta ensamheten. 

Doften av blomstertid vars knoppar och livets gröna har plötsligt börjat skjuta till skott, kvittrande koltrastar och gråsparvar samt människor som pular i trädgårdar och drar igång diverse sommarprojekt på altaner och uteplatser ekar mellan vindskydd och tegel i nyanser av gult.
Där finns inget som kan sätta hämsko på de känslor som nu sköljer över honom likt sundets kalla vågor, som abrupt upphävs av den yttre bränningen en bit ut.
Inte ens räddningstjänstens ambulerande siren som ljuder utryckning, kan hämma den nostalgiska eufori av förväntningar som kickstartar belöningssystemet och får hans nervceller att gå på högvarv när tillverkningen av signalsubstansen dopamin plötsligt vevats igång och får flöda fritt i blodomloppet. 

Sommaren är äntligen här…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate