På ett pedistal bakom den vita sorgelösa hästen.

En överdrivet förbannad tonåring som går igenom ännu en fas (vars varaktighet är lika flyktig som glaskroppsgrumlingar) tror sig göra revolt mot samhället genom att punkrocks vråla om ”ett evigt jävla kretslopp” i replokalens lånade utrustning. 
För det är här, i ortens industriområde under en ljusförorenade himmel som rörelsen som förespråkar anarkism och jämlikhet föddes, dör och sedan blir ett pinsamt minne när ålderskrisen börjar. 
Men samtidigt, i takt med att hjärtklappning och halsbränna blir synonymt med fet mat och alkohol uppdagas den realitet som faktiskt betyder något: Att allt, tro det eller ej, faktiskt inte handlar om en själv. 

Det är i bussens surr, bakom dieselmotorns tunga tuggade som livet passerar revy genom smutsiga fönster, lite som när man är påväg ifrån tobakshörnan längre ner med gatan och man är gåendes med ett paket under armen och tre trisslotter i plånboken. Man hinner på mindre än fem röda måla upp ett liv som är väldigt annorlunda från det man lever idag när man plötsligt fantiserar om jublet i vardagsrummet, resor till öst och uppsägningspappren på chefens skrivbord i början på Januari. 

Hoppet om en bättre framtid genomsyrar sinnet via schrödingers tre hånfulla små kvadrater och i stunden har man allt och lite till, samtidigt som allt är som innan. 

Det är fredag, och den arga tonåringen är nu en ung vuxen. 
Att pendla mellan mening och meningslöshet börjar blir påfrestande och delen av hjärnan som handhar reson känns som bortblåst med ett skålpund hagel. 
Vinsten blev noll men livet är väl förvisso en vinst i sig. 
Så med hälsan i behåll, 180 riksdaler fattigare och med ens kärlek i nära närhet sätter han sig i tv-soffan med snaffsiga fötter på bordet, ler och tänker: ”Fan vad jag har det bra”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate