Rövsegmentet

Likt en överviktig amerikan ser jag ett växande problem med sociala medier. Nämligen inbillningen utav att folk faktiskt bryr sig ett skit om varandras liv, något som kan representeras av en lemniskata där känslo-feeders tvångsmatar de med dålig självkänslas urvattnade ego vars fördärv i sin tur ger näring åt karmahökarna. 

Sanningen är att idiokratin står helt egal inför varandra. 

För likt aporna på ett sjaskigt zoo där besökare står utanför, pekar och skrattar åt den uttråkade primaten bakom plexi som gör tramsiga grimaser och urfåninga gester i sanningens tecken av självmordstristess som möjligtvis (läs ÄR) är kopplat till livet av fångenskap; så sitter besökarna på din digitala klagoväg och skrattar i tystnad men väljer ändå att skicka iväg en ledsen emoji (en sån med tår i ögat för att verkligen visa sympati) och en måväl hälsning i vänskapens tecken när du utan hämningar slänger ur dig att dina antidepp inte längre fungerar och du som konsekvens nu får leva med konstant blödande bristningar runt anus… Det och depression.

För det är väl klart som fan att världen måste få ta del av denna vitala information – Hur ska vi annars lösa krisen i Mellanöstern och problemet med fossila bränslen? 

Dessa dikotoma sympati-fakers till människor hade utan konstant påminnelse förlorat sin självbevarelsedrift (varför påminner vi dem?), människor som utan tvekan kan donera pengar till WWF, djurens rätt, hemlösa ankor samtidigt slå på stora trumman och smutskasta etablissemanget, kalla bryssel för fascister, sossarna för kleptokratiska nazister men sedan själva slänga cigg på gatan, handla på Maxi, tömma kattlådan vart tredje vecka, rösta blankt, slänga plast i kompost, jobba på postverket och högaktningsfullt kalla sig för anarkafeminister utan att se den kosmiska komiken i deras radiostyrda ageranden. 

Men samtidigt som kommentarerna sakta börjar att trilla in så har plötsligt en GoFundMe startats i stöd för din blödande kroppsöppning. Små emblem i formen av din bakdels puttade läppar säljs vid kassan på ICA tillsammans med bajsbruna kassar som stöd för ditt osjälviska mod samtidigt som våldsamma kravaller utbryter i Buenos Aires där demonstranterna skanderar att analsalva är en mänsklig rättighet. Det tar max tre, jag kan sträcka mig till fyra veckor, innan det blir en jävla mediasensation och Mark Levengood står bredvid Renée Nygren som värd på en kanal 4 gala tillägnat ditt rövhål med gäster som David Batra, Mauro Scocco & Tommy Nilsson… Sjukt när man tänker efter att de lyckades fylla Globen (nu Avicii Arena) för en så banal tingest.

Stjärthål och jagsvaghet som handen i… 

Det är så absurt hur offermentalitet och självömkan triggar igång ett slags power-movement beteende när gruppdynamiken och stjärnorna står rätt. Likt pavlovs hundar börjar empati-enforcerns fingrar att krampa så fort en individ med låg självkänsla visar sig. De är fanemej som ett par jävla asätare när de letar sig fram på jakt efter de spillror som lämnats efter individens autofagi och ctrl+c och ctrl+v från tidigare inlägg återanvänds nästintill som en provokation för att göra en förbannad just för sakens skull. 

Men vad ska man säga till någon som innerligen tror på det som står skrivet på motivations-postern ovanför skrivbordet? Till de som tror på kryptiskt skitsnack om inre energi och lycka i immateriella ting?
Jag har väl själv kanske inte riktigt en laissez-faire attityd; ska verkligen folk få göra som folk vill? Darwinpriset hade möjligen fått fler nomineringar, lås oss köra det som en AFV klipp show vid midnatt på nyår därpå 00 slaget någon testar droger från ketamin till heroin och någon spelsajt tar bets på vilket preparat som dödar flest & bäst…

Jag är en, även om jag hatar uttrycket, en introvert person. Jag är extrovert i rätta förhållanden och kan utan tvekan beklaga mig över mitt liv till rätt publik (typ som nu) men att ge en inblick i mitt privatliv över nämnd klagomur är inte min grej. Sen kanske det endast handlar om att ventilera eller att få uppmärksamhet och på så vis finna sig i ett kortvarigt välmående.

Men sen är spiralen onekligen igång och det jag avskyr är jag nu själv delaktig i. 

Tillbaka till primater. 

Ett tidigare fritt djur sitter i ofrivillig karantän, avskärmad från dess verklighet, våldsamt fråntagen sin familj och inslängd i en 4×4 bur endast för vårt sjuka nöjes skull. Det kan jämföras med att vi lever i ett ganska transparent samhälle. 

Jag vill väldigt gärna skylla på program såsom Dating Naked, Ex On The Beach och Paradise Hotel där deltagarna likt primaterna i bur (men där sistnämnda ter sig vara av högre intelligens) försätts i forcerade förhållande som bidrar till skratt och pinsamheter men där den väsentliga skillnaden är vad de frivilligt[1] utsätter sig för. Skvaller och folks tragedi är precis som sex & spel – en kassako. 

Det är samtidigt fel av mig att klandra ovannämnda program för det är ju bara efterbörden av 90 och 00-talets dokusåpor som blev publik-hits. Det är dock ett stort steg att gå från sexscener som lämnar allt till fantasin till en closeup på någon tjomes halv-semi som runkas halvhjärtat av en person som är till 30% silikon, 10% botox, 50% polyvinylklorid, 5% luft och resterande 5% en blandning av alkohol, droger och egotism.
Det är kanske inte så konstigt att detta blir normen för lättpåverkade unga, att deras tid i rampljuset bör vara just nu och där tävlingen om vem som haft den mest tragiska barndomen blir startskottet för en spiral som leder ner bland kemtvättens offerkoftor. Man tänker osökt på en specifik Monty Python sketch: https://www.youtube.com/watch?v=26ZDB9h7BLY

Men visst, det kanske är bra tv? 

Vi har talang, idol, sveriges mästerkock, hela sverige bakar med mera där man i ett delmoment ska verka vara mänsklig och snyfta ut inför de som i bekvämligheten av sin Ikea-soffa med namn Löddeköping gottar sig i deras missöden.
Att plötsligt bli tvingande att berätta något som känns helt orelevant för vad programmet handlar om.
’Nej alltså, jag mår rätt så bra.’ säger deltagaren Julia Nyren, 37, frånskild och VD på Astra.
Tina Nordström skruvar otåligt på sig, deltagarens brist på misär likt ett borttappat kolli på lagerarbetarens ackord ’Men något måste du väl kunna berätta, ingen avlägsen kusin som dött i någon bilolycka eller att farfar fått KOL?’
’Farfar antastade mig…’ briserar hon ut i ett jämrande som gångna julars ande.
”Är det sant?!’ basunerar Tina ut och slår ihop händerna som om det ska bli gofika.
’Nej… Jag orkar inte… Kan jag få baka mina fucking petit choux ifred nu!?’ 

Detta tvingas sedan på i alla jävla program som finns. 

Låt oss ta till exempel Mandelmann, ett oerhört gemytligt och mysigt program jag uppskattar men där en del av den känslomässiga dialogen känns oerhört påtvingad av produktionen.
Man vill nästan slänga sin tekopp från Åhlens rätt in i TV:n när Gustav börjar berätta om sin barndom. Missförstå mig rätt, jag lyssnar mer än gärna på snyfthistorier som faktiskt berättas med en ärlighet, men det är inte detta som är Mandelmann och det är definitivt inte så de marknadsfört programmet.
Så låt mannen få sätta sina jävla Gweene & Chantenay utan käbbel om förr och våga för i helvete inte missa kossan Snöras som ska föla bara för ni helt plötsligt vill veta vad de tyckte om Donal J Trump och hans sanktioner mot Venezuela.

Men efter många om och men och program som avlivat fler hjärnceller än Kronfågel och Arla så kvarstår frågan: ”Vem är egentligen den riktiga apan?”

Förlåt om jag glömt /s…⸮

[1]Det har på senste tiden kommit ut en del om de övergrepp som skett i Paradise Hotell. Det visar på ett starkt bristande intellektet hos män men även den missvisande bilden som säljs till unga om vad programmet verkligen handlar om. Jag vill bara poängtera att jag anser detta vara vedervärdiga handlingar och jag hoppas att detta kan öppna upp ögonen för många hur denna gråzonsporren till ”reality”-TV är ett jävla skämt och ej borde tillåtas längre, ge då hellre plats till mer Mandelmann.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate